Social Innovation följdinvestering av Vinnova

Tankar kring utlysning Social innovation –följdfinansiering 2019

Under Q1 hade Vinnova en utlysning om följdfinansiering för projekt som fick finansiering för ”Social innovation – utveckla och testa” åren 2017 och 2018. Denna utlysning handlar om att stärka den sociala innovationens potential att bli skalbar och långsiktigt hållbar.

Jag blev tillfrågad om jag ville vara med och bedöma ansökningarna. Att bedöma ansökningar är otroligt kul, jag har gjort bedömningsarbete för Vinnova en gång tidigare och jag lärde mig massor förra gången. Därför var det enkelt att tacka ja den här gången också.

Det var mycket tuffare att bedöma en följdfinansiering, nu handlar det om att ta lärdomarna man fick från steg 1 och realisera dem i konkreta planer och strategier. Nu gäller det för projekten att visa resultat och inte antagande och teorier.

Här kommer mina tankar kring bedömningsarbetet och om ansökningarna:

  • Jag ser en tydlig trend att digitalisering har gjort sitt definitiva intåg bland sociala innovationer. Många tänker digitalisering och skalbarhet och vill bygga appar, portaler, digitala mötesplatser och andra digitala verktyg. Detta är naturligtvis bra och kan leda till att sociala innovationer har lättare för att skala upp sina lösningar. Det som är mindre bra är att många av dessa projekt saknar kunskap och kompetens till att bygga just digitala verktyg. Visa var smarta nog att ta in samarbetspartners som besitter den kunskapen, andra gjorde det inte, vilket gör att de chansen till att projektet kommer att genomföras sänks dramatiskt.
  • Att göra en budget på flera miljoner för en innovation är svårt, eftersom det inte finns en historik att jämföra med samtidigt befinner man sig i en tidig fas i sin utveckling. Det blir många antaganden i budgeten och det har jag det i åtanke när jag bedömer. Dock fanns det poster som låg helt fel i paritet vad man ville åstadkomma, framför allt poster vad gäller IT-utveckling och marknadsföring
  • Jag hade önskat en större vilja av spridning och uppskalning av dessa projekt. Skalar man inte upp den sociala innovationen får entreprenören för höga krav på sig att göra förändringar på en liten skala. Det gör att kravet på den enskilda sociala innovationen blir orimlig hög, resultatet blir en övertro i den förändringen man vill göra och sätter upp mål som i princip aldrig kommer att uppnås, trots att lösningen fungerar i en liten skala.
  • Och till sist, men inte minst, den eviga frågan om ekonomisk långsiktighet. Väldigt få projekt hade en lösning på hur de kommer att finansiera sitt projekt efter Vinnovas finansiering, många hade antaganden, några hade inga alls och några få hade redan börjat jobba för att bygga intäktsmodeller. Detta är enligt mig den viktigaste frågan för en social innovation, fortfarande en väldigt svår fråga att lösa och det är kanske många som undviker den in i det sista.

Överlag är jag övertygad om att projekten som har kommit vidare håller hög kvalité och om de lyckas komma i hamn med sina mål kommer vårt samhälle att påverkas mot en positiv riktning. Jag ser fram emot resultaten!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.